Leif GW kan ta sin täckväst, sin trinda buk och sina avundsjuka åsikter och dra något gammalt över sig, för Läckbergs nya är riktigt riktigt bra.
Hon kommer aldrig att få nobelpris och yada yada, det är inte därför man läser CL, utan för att hon får till spännande deckarhistorier med ett jädra flyt.
Två saker gör La Camillas deckare speciella:
1. Hon beskriver barns utsatthet på ett väldigt bra sätt, så att man känner det ända in märgen. Det är inte nödvändigtvis ett barn som mördas, men i böckerna finns alltid barn vars föräldrar råkar illa ut, eller missköter dem, etc. Läckberg tydliggör hur hemskt och läskigt det kan vara att vara barn om inte de vuxna sköter sig.
2. Hennes gubbar: pompösa kommunalråd, lata polischefer och andra lustiga figurer beskriver hon på ett lågmält roligt sätt, genom att ge oss deras totalt snedvridna och uppblåsta självbilder.
